Vaknade vid nio och satte igång med pluggeriet samtidigt som jag åt frukost. Allt som ska läsas tills imorgon blev klart vid tvåtiden, men som resultat av detta har min hjärna gått på högvarv och tydligen överhettats, så nu har jag fått feber. Inte mycket, men tillräckligt för att det ska märkas. Min normala temperatur på 36,5  har för tillfället höjts till 37,3, så det är klart det märks. Jag vill bli klar med mina tre diskussionsfrågor tills imorgon så jag kan lägga mig ner och göra ingenting resten av dagen och kvällen, så det är väl bäst jag sätter fart med det.

Haha, två galna dalmasar knackade på och frågade grejer om han som bodde bredvid förut. De ville flytta in tidigare, men fick inte tag på människan. Och öbo ställer ju bara till problem snarare än att hjälpa. Jag har bara sett honom några gånger, han bodde bara där i ett par månader, så jag vet inte om jag var till så mycket hjälp.

Har en väldigt sällskapssjuk katt här. Så fort man går ut genom dörren verkar hon tro att man tänker överge henne för alltid och sätter sig i fönstret och jamar. Och när man sen kommer in igen efter tio minuter så kommer hon springande och ska hälsa, precis som om vi inte har setts på en hel evighet. Man känner sig förstås uppskattad, men det är lite påfrestande också eftersom det är svårt att ge henne så mycket uppmärksamhet som hon kräver för tillfället.

Tur att jag fastnar här istället för att plugga, heh. Men jag tycker ändå att jag har varit väldigt effektiv idag! Dessutom kan jag skylla min koncentrationsbrist på febern, det ska jag göra imorgon också, så slipper jag vara med och diskutera alltför mycket, haha.

Jaha, då har jag lyckats gå och bli förkyld också. Det var väl bara det som fattades i misären, haha. Nejdå, så illa är det inte. Men jag har äckligt mycket att läsa, vilket känns sisådär. Är väl lika bra att fortsätta lite ikväll så jag inte har hur mycket som helst kvar tills imorgon. Vore skönt att kunna ta det lite lugnt då. Särskilt nu när förkylningen blir värre för varje timme som går.

I veckan tänkte jag gå och göra en synundersökning. Jag tror jag börjar bli gammal och behöver läsglasögon. Får bara ont i huvudet och har svårt att koncentrera mig när jag läser. Och mina 10-kronorsglasögon från öb är, inte helt oväntat, skit. Tänkte gå till specsavers och fixa två par glasögon till priset av ett. Omväxling förnöjer. Om de nu anser att jag  är i behov att ha glasögon. Men det tror jag. Om inte annat får jag väl tjata.

Beställde lite kläder och gardiner till nya lägenheten från ellos, paketet skulle komma på tisdag, jag vill hämta det nu på en gång, men jag får väl ge mig till tåls tills dess.

Har inte blivit någon promenad sen i fredags. Känns inte så motiverat att gå ut när det spöregnar. Eller när man är förkyld och bara vill ligga nerbäddad i sängen eller i soffan med en filt och en kopp te och titta på film. Igår tvättade vi iofs, så då blev det ju några turer fram och tillbaka innan det var klart. Så det kanske kan räknas lite halvt. Och idag handlade vi mat och gick och bar på tunga varor = styrketräning. Man måste ju se till allt man gör i vardagen också ;)

Nu ska jag ta mig igenom den engelska texten ikväll. Det flyter på rätt bra ändå, men jag har nog fått slå upp kanske ett ord för varannan sida jag läser. Tur att jag köpte ett engelsklexikon på bokrean förut :)

Jag har precis varit ute på vad som kändes som den längsta promenaden någonsin, fast jag gick ju bara min vanliga runda och ganska fort dessutom. 4 km är ju ingen sträcka man dör av direkt. Anledningen till att den kändes så hemskt lång gissar jag beror på mörkret som infaller tidigare och tidigare på kvällarna. Jag hade gärna promenerat tidigare idag, men det har liksom inte funnits tid för det, var i skolan mellan tio och halv sex typ, sen var jag tvungen att handla och innan jag hade kommit hem, lagat mat och ätit hade klockan blivit närmare åtta. Och då skulle jag ju öva sång. Vilket ledde till att ännu en timme flög förbi.

När jag sen tittade ut genom fönstret insåg jag att det var jättemörkt. Men jag trotsade det stora svarta och begav mig ut ändå, med uppiggande musik i öronen. Dum som jag är gick jag till skogen och tänkte att det är ju upplyst där, så det är ingen fara. Och visst, det var upplyst och det var ingen fara. Men jag inbillade mig ju hela tiden att en våldtäktsman eller mördare skulle hoppa fram ur buskarna. Eller varför inte en stor björn? Det största djuret jag såg var en groda, stor som en halv knytnäve ungefär. Men jag hoppade ju till ändå när den kvackade iväg. Jag försökte tränga bort de otäcka tankarna, men det var svårt. Men jag knatade på och efter vad som kändes som en evighet kom jag till slut hem igen, om än välbehållen, men med hjärtat lite halvt i halsgropen. Resonerar man logiskt så är ju faktiskt inte chansen att det finns en våldtäktsman i ett motionsspår i skogen kl nio på kvällen som har planerat att våldta någon av de kanske tre människor som befinner sig där den tiden. Vad skulle han fördriva tiden med bakom sin buske medan han väntar? En björn verkar också föga troligt såhär mitt i en stad. Trots att jag kom hem och såg ut precis likadan som innan jag gick (möjligen lite svettigare) så tror jag att jag i fortsättningen förlägger mina promenader till dygnets ljusare timmar. Om det nu är möjligt med allt detta mördarplugg.

Var på två tråkföreläsningar idag. Särskilt den ena kändes fruktansvärt onödig eftersom allt hon sa på en och en halv timme fick plats i hennes artikel på tre sidor som jag läste igår. Det är ju stört att det ska vara så himla svårt att koncentrera sig. Efter en halvtimme vill man bara springa därifrån. Det knäppaste av allt är att de säger att en lärare inte kan lära ut och eleverna lära in genom att läraren bara står där framme och pratar. Så varför, varför, varför ska vi då utsättas för detta flera gånger i veckan? Jag bara undrar. Men det är klart, det sparar väl pengar när en lärare undervisar cirkus 150 elever åt gången. Men kul är det då inte. Man behöver aktivera sig. Man kan inte bara sitta på en stol i en och en halv timme och bara lyssna och antecka utan att känna sig halvt döende. Luft, ljus, rörelse och vätskebalansering (som min seminarieledare så fint uttrycker det) behövs faktiskt emellanåt. Och de som undervisar i Pedagogik borde väl verkligen ha koll på att man inte kan hålla koncentrationen på topp i mer än, ja, vad ska jag dra till med, tio minuter? En kvart? Galet. Men det här är ju bara början. Jag hoppas att man vänjer sig efter ett tag.

Nu kommer min man äntligen hem efter sin första dag som telefonförsäljare i denna stad. Så nu ska jag umgås lite med honom istället, de få timmar om dagen jag får det.